• Kategori
  • Instagram
  • Twitter
  • Layout
  • ÅNGEST

    I vinter/ våras var jag verkligen på botten och jag kunde inte se ljuset i något, det ledde till att tillsist när det blev så illa att jag vaknade upp utomhus och på allmäna ställen utan att jag hade en blekaste aning om hur jag kommit dit så tog jag hjälp av en psykolog och det var väl lite min räddning just då känns det som. Man gräver upp allt från början och verkligen går till djupet, efter första gången jag var där kände jag att jag hamnade på bottens botten och insåg också att det var där jag var, bottens botten. Det enda jag kunde tänka var "jag kommer aldrig någonsin att kunna komma upp härifrån". Jag brukar beskriva det som att känslorna får inte plats i kroppen, ångesten är som en bubbla utanför mig som jag inte kan komma ut. Man ser allt det roliga och vill så gärna va med, men man står där fast i bubblan i mörkret.

     

    Frågan jag ställt mig själv så många gånger är, hur blev det såhär?

    Så länge jag kan minnas har jag byggt upp en bild av den jag skulle va, den jag skulle bli och den som alla andra skulle se. Jag har alltid trott på mig själv mycket, vart ganska obrydd och stadig. Allt har liksom vart stadigt med mig. Jag har alltid vetat mitt eget värde, vart duktig och ambitiös när det kommer till arbete. 

    Det är sån jag är och det är livsfarligt, det är som att lägga fällben på sig själv. Pressen att hela tiden prestera prestera prestera, va snygg, vara pratsam, vara den perfekta tjejen för någon, finnas till för alla andra och när det blir att man inte klarar av det då känner man ju sig misslyckad, känner självhat och det i sin tur leder tilll panikångest och det gör ju att man inte känner igen sig själv.

    Från att ha varit en tjej som är ganska obrydd om vad folk tyckte och tänkte om mig så blev det så jobbigt för helt plötsligt brydde jag mig jätte mycket om vad folk tyckte om mig….Vad har folk för bild om mig egentligen , tänk om de får en fel bild av mig, de ska ju ha den perfekta bilden.

    Man vill ju att alla ska ha den där bilden som jag kände att jag var innan och så blir det en press för då måste jag leva upp till den jag brukade vara, liksom PRESTERA PÅ ATT VARA MIG SJÄLV och detta är ju ohållbart.

    Vet att detta kanske låter helt oklart för vissa och vissa kommer säkert att känna igen sig med.

     

    Nu har jag ångest i perioder, det jag är mest rädd för är att hamna där jag tidigare var, där vill jag inte hamna. Jag kan inte säga att jag är helt återställd från i vinter/våras men jag har lättare att känna av nu när jag börjar få ångest och när en panikångest attack närmar sig.

    Varför jag skriver om detta nu är för att senast förra veckan fick jag en total panikångest attack och det känns ungefär som att en 100 kilo person sätter sig på din bröstkorg och hur du än försöker får luft får du ingen och då grips man automatisk av panik och det kan t.ex börja flimra för ögonen och jag får ofta hjärtklappning med. Då vet jag att jag måste ta några steg tillbaka och börja ta det lite lugnt. Det är så lätt att bara köra på, stressa och när man är mitt uppe i det så är det ingen fara förens det bara säger STOPP och så är man helt totalt utmattad. Min kropp har gett mig varningar och jag har haft magkatarr en period och borde lyssnat på min kropp men körde på som vanligt.

    Nu tar jag en dag i taget och får tacka nej till mycket och bara fokusera på att må bra.
    Min ångest skall inte få styra mig! 

     

    (Det är svårt att sätta ord på något som man knappt kan förklara själv.)

     

     

     
    Kommentarer
    Namn*


    E-postadress (visas ej)


    Bloggadress


    Kommentar*